Hjärnblödning

Ja ni, jag vet inte riktigt hur jag ska börja. Men det jag skrev sist fredagen 13:e maj slutade väldigt tragiskt. Jag skrev att jag var hemma med barnen, Jonas var på afterwork med jobbet och jag mådde bra osv. Sen kom läggdags....

Jag gick som vanligt upp till sovrummet för att lägga mig, klockan var väl ungerfär 22, som vanligt när jag lägger mig ungefär.. DÅ kom huvudvärken från helvetet helt plötsligt och slog till med en kraft jag inte kan beskriva på annat sätt än som när man ska ha värkar och föda barn, fast i huvudet! Jag tänkte gå och hämta alvedon eller något, men jag hade inte ens kraft att gå ner och hämta, samt att jag var rädd att jag skulle svimma i trappen ner och göra illa mig. Jag la mig i sängen i fosterställning och låg och liksom gungade i takt med den pulserande värken i huvudet. Jag övervägde att försöka ringa hem Jonas, men jag skakade så mycket att jag inte ens kunde ta upp telefonen. Jag kände någonstans att detta inte var vanlig huvudvärk, jag tänkte att något måste ha gått sönder och jag kommer säkert dö snart!
Jag kände att jag började tappa kontrollen mer och mer. Jag orkade inte ens gråta för det gjorde så ont, illamåendet kom. Jag kräktes på golvet och föll från sängen. Tack och lov hade Jonas kommit hem och var i rummer nedanför sovrummet och han hörde dunsen i golvet, samt mitt stönande och kräkande.
Han kom upp i sovrummet och såg mig, tog telefonen och ringde 112, ambulansen kom och hämtade mig. Det sista jag minns är en liten ledsen Liv som tittar på mig och allt elände och en orolig Jonas, och sedan körs jag in i ambulansen och dörren stängs...

När jag vaknar upp vet jag inte vart jag är och vad som har hänt. Jag blir ganska snabbt säker på att jag är död, och försöker somna om så att jag ska vakna hemma igen. Jag tänker på dem där hemma att det måste vara konstigt att de inte lyckas väcka mig. Jag får fort för mig att jag är kvar i en mardröm eller nåt. Inbillar mig massor och tankarna är väldigt grötiga. Jag har svårt att hålla mig vaken för jag är både trött och har ont.
Jonas är inte där. Men det är människor jag inte känner som hela tiden kommer och kollar till mig. De frågar mig om personnummer, de frågar om jag vet vad det är för dag och de frågar om jag vet vart jag är. Jag svarar rätt på personnumer varje gång, men av nån konstig anledning är det inte Lördag den 14:e maj och jag är inte hemma i Piteå. Jag har tydligen haft en hjärnblödning och sovit några dygn och jag är tydligen på NIVA på Karolinska sjukhuset i Stockholm! Det spelar ingen roll hur många ggr de säger det till mig, jag både kan och vill inte inse det. Jag börjar tänka att de driver med mig, att det är nå sorts "dolda kameran", men ett sjukt sådant då de driver på ett sådant elakt sätt..

Jag får låna telefonen och ringa till Jonas, jag får tydligen "tummen upp" för att jag kan hans mobilnummer. Det tutar hela tiden upptaget, så jag går åter tillbaka till de tankarna att jag måste vara dör, för SJÄLVKLART kan jag ju INTE ringa till Jonas om han är kvar på Jorden och jag är nånstans mittemellan. De säger hela tiden till mig att jag inte är död och de berättar vad som hänt och vart jag är osv. Tillslut får jag tag i Jonas och ber honom komma. Tydligen var besökstiden slut och klockan var kring 23 på kvällen, men det spelade ingen roll för Jonas fick komma, och jag ville verkligen träffa honom.

Han kom in i rummet, och såg ut på ett sätt jag aldrig sett honom förr. Han såg orolig ut, han såg annorlunda ut. Jonas berättade igen hela historien för mig. Jag hade fortfarande svårt att inse allt. Jag frågade efter barnen, de var hos farmor och farfar. Jag frågade vart han bodde OM vi nu var i Stockholm, och han bodde tydligen hos Bubbe. Allt var så grötigt.. Jag somnade och när jag vaknade var Jonas borta igen.

Dagen efter blev jag uppväckt och jag skulle tydligen på röntgen för det skulle kolla hur klipset satt, klipset de hade satt på det brustna aneurysmet. De skulle även kolla mängden blod och vätska i mitt huvud osv. De kollade även med ultraljud flödet i båda hjärnhalvorna. Det gjorde de ganska ofta. Tydligen var det dåligt på vänstersidan, där blödningen satt. De gjorde även ett ingrepp via ljumsken, för att kolla hur det såg ut i skallen på mig.. Tydligen går att att kolla via en stor åder. Allt var bara ett enda hokuspokus och sånt för mig då jag föll i sömn ofta och inte var riktigt medveten om vad som hände omkring mig.

Ibland då jag vaknade satt Jonas vid min sida, han såg alltid orolig ut. Ibland var det någon sköterska, ibland var det en doktor. Helt plötsligt var min mamma och min syster där. Vi pratade lite, sedan somnade jag och när jag vaknade var jag ensam igen. Jag var i ett sorts drömmande tillstånd.

Jag började mer och mer inse att det Jonas och alla de andra berättade för mig faktiskt var sant. Jag såg att jag hade slangar och kablar inkopplade. Jag hade förband på huvudet, jag hade en slang på huvudet som dränerade blod och vätska, jag hade en slang CVK som gik in i halsen där det gick in en massa dropp. (kramphävande, smärtstillande och näring), jag hade EKG kopplat på mig, de tog blodtryck, mätte min syresättning och min puls konstant. Jag fick inte röra mig, utan jag skulle ligga plant på ryggläge ett tag till. Jag varken åt och drack de första dagarna.

Jag hade urinkateter. Jag blev tvättad i sängen och de bytta kläder på mig medans jag låg ner. De bäddade rent sängen. De la om mitt sår på huvudet osv.. Jag kände mig väldigt utlämnad och jag tyckte allt var så pinsamt till en början.
De tvättade mitt hår och jag fick kolla på mig själv i en spegel. HUVVA hur jag såg ut. Blåöga, svullen och världens största sår på huvudet. Det satt häftstift och stygn. Jag hade en slang mitt på skallen. De hade rakat mitt hår och jag såg ut som ett stort skämt!

Jonas kom och gick. Jag hade inget begrepp om tid. Jag kunde tydligen prata lite osammanhängade, fråga lite saker om allt möjligt och om barnen och hur han mådde, sen kunde jag bli trött och somna och sova i timmar. Jag sa vid ett tillfälle att jag önskade vi kunde byta plats. Men nu såhär i efterhand är jag "glad" över att jag var lyckligt ovetandes och inte behövde vara orolig då det var som mest kritiskt.

Jag for på akuten här i Piteå. Jonas visste inte vad som hände förrän polisen kom och knackade på dörren och berättade vad som hänt och att jag befann mig i Umeå på sjukhuset där. Han ringde till min mamma och berättade vad som hänt. Han lämnade barnen med sin mamma och for tillsammans med sin pappa till Umeå och letade upp vart jag var. Där hade de röntgat mig och konstaterat
subarachnoidalblödnig aneurysm och hade intuberat mig samt satt dränage på huvudet. De hade ingen hjärnkirurg kapabel att utföra operationen på sjukhuset just nu, så de berättade då att jag skulle flygas till Karolinska och bli opererad där. Jonas fick inte följa i planet ner, utan skulle alltså se mig skickas iväg åter igen!

I Stockholm opererades jag i över 6 timmar, och jag skulle hållas nedsövd i några dagar. Men jag hade tydligen visat tidigt att jag ville vakna. De ringde till Jonas och ville att han skulle komma och vara där när de väckte upp mig. Jag minns inget av det, men hade tydligen frågat efter barnen.

Efter några dagar i Stockholm skulle jag flygas upp till Umeå igen. Jag skulle dit på eftervård, och jag var glad för då skulle jag äntligen få träffa barnen igen. Jonas fick flyga med mig i planet upp. Det var lite läskigt att flyga. Jag fick ha syrgas, och de fick bara flyga en viss höjd och hastighet pga trycket i mitt huvud osv. Men det gick bra.

Jag hamnade i en sal på NIVA i Umeå. Jag fick träffa en läkare och en massa sköterskor som tog hand om mig. Jonas fick sova hos några bekanta i Umeå.
Nu började de med att fråga personnummer och vart jag var och vad det var för dag åter igen. Men jag började mer och mer förstå att det var för att hålla koll på min medvetandegrad osv, och att det var ren rutin.

Jag började få äta, då de fick börja höja sängen 30grader. Det var rätt så svårt att äta då jag knappt kunde öppna munnen då det kapat av min käkmuskel under operationen, och det gjorde ont att tugga. Men det gick bättre och bättre så till slut kunde de minska näringsdroppet. Jag fick insulin pga av högt blodsocker och en annan spruta i magen som var blodförtunnande så jag inte skulle svälla eller få blodpropp då jag låg så länge och knappt fick röra mig. Att borsta tänderna var oxå svårt, då jag knappt kunde öppna munnen och jag var så skakig.

Någon dag senare kom barnen och hälsade på. OJ vad det var härligt att se dem. Mina älskade barn! De var lite rädda för mig, jag såg ju konstig ut, svullen och med blåöga och slangar överallt. Jag var ju så trött oxå. Undrar om jag träffade dem en kvart ungefär? Men jag levde på det tills jag fick träffa dem igen nästa gång de kom ner.

Jag fick vänja mig vid att bli tvättad i sängen. De kom och tömde kisspåsen. De bäddade rent medans jag var i sängen osv... Jag hade mens, och kände mig både besvärlig och förnedrad samtidigt när de tvättade mig och bytte binda. Men samtidigt insåg jag att det var ett lågt pris att betala om man tänker på vad som kunde ha hänt med mig.

Efter nån dag fick jag gå upp och åka på toa. De ville nämligen ge mig lavemang och ha mig att göra nummer 2 i blöja, vilket jag vägrade. Så det var första gången jag fick kliva upp, två steg från sängen och på en portabel toa/duschstol. Jag fick även en dusch då. DET var SKÖNT, att få bli ren!

Sedan plockades häftstiften och stygnen på huvudet. 25-30 stycken. De tog dränaget och allt var frid och fröjd... Tills nästa dag. Det började rinna från såret, då de inte var stängt ordentligt och dåligt helat. Det konstaterades infektion och de började prata om antibiotika osv.. De sydde igen hålet på huvudet osv..

Sedan var jag uppe på benen en liten liten stund igen. då tappade jag helt plötsligt kontrollen på högersidan. Benet liksom försvann och jag kunde inte röra på benet. Fick domningar i högerarmen och lite ryckningar i ansiktet! jag blev LIVRÄDD att jag skulle bli förlamad, riktigt rädd. Jag började tänka att allt hade gått så bra, lite för bra och nu var det dags att bli förlamad i högersidan! Jag blev åter igen nedlagd i sängen i plant läge. De tog blodtryck hela tiden och kollade medvetande. Jag ringde till Jonas och berättade vad som hänt. Han satte sig i bilen på momangen och kom ner till mig. Jag kunde inte röra på högerbenet hur mycket jag än försökte, och tro mig, jag försökte hela tiden. Jag kunde lyfta högerarmen, men den liksom föll hela tiden.
Läkarna konstaterade att det måste vara en sorts spasm. Jag blev skickad på röntgen igen och de konstaterade att jag hade mycket blod och vätska kvar i huvudet, och det fanns en spasm. Jag blev rullad till akut operation, sövd och åtgärdad så att säga.
Jag vaknade upp och hade så jääääävulkst ont i ljumsken. VAd fan har ni gjort? Varför har jag ont i ljumsken då det är i hjärnan det står fel? De hade åter igen gått från min vänstra ljumskes stora åder och sprutat in ett kramphämmande medel upp till hjärnan. ONT gjorde det, hela kvällen och natten! Jag hade ett stödbälte som tryckte i ljumsken, så det inte skulle uppstå nån blödning eller bli en böld där. Till slut tog de bort det, och då gjorde det inte så ont längre.

Efter två dagar kunde jag börja vicka på tårna, till slut röra på foten och efter det röra på benet. Det var det enda jag tänkte på och försökte göra.
Jonas kom och hälsade på regelbundet, ibland med barnen, ibland utan. Dagarna gick väldigt långsamt och jag ville hem väldigt mycket.

Tillslut bestämde de att de skulle ta bort katetern och jag skulle få börja kliva upp och kissa. Det var en stor befrielse.

Infektionen var kvar, trots antibiotika. De röntgade mig för att kolla omfattningen och de sårodlade för att hitta vilken bakterie det var, men inget resultat. Bara att det faktum var att det är en infektion. De började prata om ytteligare operationer då det skulla plocka bort den döda biten skallben osv.. Jag kände bara att jag vägrar! Vill inte bli opererad igen!

Jag fick flytta ut på avdelningen, till en vanlig sal där jag får använda mobiltelefonen och börja fungera som vanligt. Äta i matsalen, gå på toa själv, duscha själv och träffa andra människor! Bara det var en stor grej! Men jag längtade hem, nååånting jävulskt! Men de ville att jag skulle bli stadigare och starkare, samt att de ville få kontroll på infektionen först.

Tillslut kom dagen då jag skulle få åka till Piteå, till lasarettet dock, men ändå HEM. Kunna träffa Jonas och barnen VARJE DAG och kunna träffa kompisar osv :) Jag var lycklig som tusan. Fick åka ambulans till Piteå, men skit samma jag skulle vara hemma. Och inte tusan tänkte jag stanna på sjukhuset i Piteå nå vidare värst länge heller för den delen.
Jag hamnade på en sal på rehab-avdelningen här. Kan säga direkt att jag skulle inte trivas. Bara massa sjuka gamlingar. Kändes som om jag hamnat på ett äldreboende med massa dementa människor som bajsar i blöja osv.. Jag kände mig för frisk för att vara där.

Dagen efter träffade jag en läkare. Jag la till ett bra skådespel och verkade väldigt frisk så jag fick åka hem! JIPPIE! Åka hem och vara hemma, och bli frisk på riktigt! :)
Det varade en dag ungefär. Fick ångest på kvällen, Jonas ringde akuten och vi åkte in med ambulans. De tog prover och dylikt och konstaterade att det var ångest.
Dagen efter blev jag inlagd här på lasarattet. Jag fick en egen sal, och jag fick komma och gå lite som jag ville själv. Jätte skönt att få vara hemma med Jonas och barnen och skönt att få vara på sjukhuset i mitt rum och återhämta mig.

Infektionen kvarstod. Och de var riktigt dåliga här i Piteå på att hjälpa mig med den. Jag blev återkallad till Umeå då de ville kolla upp mig igen ordentligt. Där blev jag undersökt och röntgad. Sydd igen och satt på stark antibiotika. Jag fick åka hem igen. Min mamma och min bror hade då ghunnit komma hit för att spendera lite tid med oss. Självklart ville jag träffa dem och självklart ville jag hem :)

Fick äta en antibiotika, rimactan, som jag kände på en gång att jag inte tål! Midsommarhelgen var den värsta i mitt liv hittills. Konstant dålig i magen och fullkomplickt sprutlackerade toaletten miinst 10 ggr per dag med orangefärgade dynga! (ursäkta uttrycket, men så var det). Jag stod ut i fyra dagar, sedan blev det akuten igen. De samtalade med Umeå och bytta min antibiotika till fudicin istället. Den har jag ätit hela sommaren och mått ganska bra på.

Sommaren har spenderats hemma i lugn och ro. Det har varit varmt. Barnen har haft fullt upp med bad i lilla poolen, lek i sandlådan, bus, köra fyrhjuling och allt möjligt hemma på gården. Vi har kunnat hålla oss hemma och ändå haft det bra. Haft en del främmande, rantat omkring då tillfälle och ork har funnits. Sommaren har ändå varit bra, jag har levat och fått vara hemma med dem jag älskar mest! Mamma och brorsan har varit här osv :) Jag är dock besviken på de männsikor runt omkring som knappt hört av sig, det finns till och med de som inte hört av sig ALLS! Tyvärr! Men jag är inte bitter!

Skulle på återbesök, ett standardbesök 3 månader efter operationen. Det slutade inte med en "OK-stämpel" på rumpan dock, som jag hade hoppats. Det slutade med operationen jag gruvat mig för, då infektionen i såret fortfarande var kvar! Nu har jag alltså inget skallben! Jag opererades onsdag 10 aug och var kvar i Umeå till i lördags. Jag ska leva utan skallben i 3-6 månader nu. Och jag går fortafarande omkring och oroar mig för infektion, om den uppstår igen, vad kan då göras? Jag har ju inget mer skallben de kan ta bort! Måste jag ligga inne i Umeå då? Äter antibiotika i tablettform, men hjälper det? Måste jag få de intravenöst igen då eller?

Jaja, försöka att inte gruva så mycket. Läkarna har skickat hem mig med orden: "lev som normalt, men akta huvudet så ses vi när det är dags för nytt specialgjort skallben", jag ska ner till Umeå om en månad dock för att kolla läget. Så tills dess får ni önska mig lycka till och håll tummarna att infektionen ska hålla sig borta nu! Jag vill inte ha nå mer skit nu, tycker vi haft det alldeles tillräckligt!

Ni som känner mig; Kom gärna och hälsa på, jag har ingen pest som smittar ;) Jag har gärna främmande att glädjas över livet tillsammans med.

Har nu försökt att sammanställa det som hänt mig sedan hjärnblödningen. Det blev massor Kan säkert vara lite grötigt och huller om buller. Men jag ville få ner allt jag minns. Känn er gärna välkomna att fråga om det är nåt ni undrar över, om ni orkar läsa igenom ända hit alltså ;)

över och ut/Anna